Mellan den 26 och 30 mars 2026 reste biskoparna Stefan Zürcher (Centrala och södra Europa), Werner Philipp (Tyskland) och Knut Refsdal (Norra Europa och Ukraina) till Transkarpatien och staden Lviv. Deras syfte var enkelt, men ändå djupgående: att stå vid sidan av United Methodist-församlingarna och de som tvingats fly på grund av kriget, och att göra ett budskap otvetydigt klart – ni är inte ensamma, ni har inte glömts bort.
Närvaro är viktigt
Besöket i sig var ett medvetet tecken på solidaritet. Medan United Methodist-kyrkor över hela Europa har stöttat Ukraina sedan krigets början – genom humanitärt bistånd, bön och mottagande av flyktingar – handlade denna resa om närvaro. ”Om vi alla tre åker tillsammans sänder det en stark signal”, minns biskop Zürcher när han talar om beslutet att resa som en grupp.
Biskop Zürchers biskopsområde omfattar även United Methodist Church i Polen, Tjeckien, Ungern och Rumänien. ”Sedan krigets början har metodisterna i dessa länder både stöttat flyktingar och bidragit till arbetet i Ukraina genom humanitära hjälpinsatser.”
För biskop Philipp och Zürcher var det deras första besök i Ukraina; för biskop Refsdal var det redan hans tredje. Men för dem alla var upplevelserna djupt gripande. ”Det är skillnad mellan att läsa nyheterna varje dag och att faktiskt vara här”, konstaterade Philipp. På plats är kriget inte längre siffror och kartor – det är ansikten, namn och berättelser.
”Det är alltid bra att vara i Ukraina, inte minst för att träffa alla de fina människorna här, men ju mer tid jag tillbringar där, desto mer tragisk blir tanken på detta fruktansvärda och meningslösa krig som förstör så många människors liv och framtid”, sade Refsdal.
Samhällen under press – och i tillväxt
I Uzhhorod, en stad i Transkarpatien nära EU-gränsen, syns krigets effekter överallt. Befolkningen har nästan fördubblats på grund av internflyktingar som söker säkerhet från östra och södra regioner. Stigande priser och överbefolkning har belastat resurserna, men samtidigt har nya former av gemenskap vuxit fram.
En sådan plats är det ungdomscenter som drivs av United Methodist Church och kallas Lighthouse. Här samlas ungdomar från hela Ukraina – många bär på trauman och osäkerhet, men också motståndskraft. Biskoparna såg hur viktiga sådana platser är: platser där förtroende kan växa, där ungdomar kan prata, skratta och återupptäcka en känsla av normalitet.
I Uzhhorod och omgivningarna driver kyrkan två härbärgen för internflyktingar. Ett gripande ögonblick var mötet med boende på ett av dessa. ”En kvinna sa: ’Det faktum att metodisterna är här och ger oss denna möjlighet att stanna är för mig ett bevis på att Gud finns’”, säger Stefan Zürcher. Mycket få av flyktingarna hade tidigare haft någon kontakt med en kyrka – och absolut inte med United Methodist Church. ”Och här upplever vi att metodisterna går vid vår sida. De ser till att vi har det vi behöver. Denna aktiva kärlek har en mycket kraftfull inverkan.”
Gång på gång betonade kyrkomedlemmar och flyktingar hur mycket besöket betydde för dem. Inte för att biskoparna kom med lösningar på kriget, utan för att de kom för att lyssna. Bara deras närvaro förmedlade ett budskap om uppmuntran.
Lviv: Där kriget har namn och ansikten
I Lviv känns kriget både avlägset och smärtsamt nära. Kaféerna är öppna, gatorna är livliga – men ärren är fortfarande synliga. Ett besök på militärkyrkogården gjorde ett bestående intryck. Rader av gravar bär namnen på unga män, många av dem män och fäder.
För biskop Refsdal var synen av kyrkogården i Lviv djupt rörande. ”Det var gripande att se gravarna för så många män och kvinnor – och att veta att det här bara är de som har fallit från denna region.” För biskop Philipp var detta också ett ögonblick då krigets brutalitet verkligen kunde kännas: ”När det inte längre bara är siffror, utan namn och ansikten, blir kriget påtagligt.”
”Här blir kriget personligt”, sade Philipp. ”Det här är inte statistik. Det här är människor vars familjer står precis där.”
Metodistkyrkan, liksom samhället i stort, verkar i ett konstant undantagstillstånd. Ändå fortsätter församlingarna att fira gudstjänst, organisera hjälpinsatser, öppna härbärgen och vara ett stöd för de sörjande. Tillsammans med distriktsföreståndaren Oleg Starodubets och hans fru Yulia mötte biskoparna en kyrka som är liten till antalet men djupt engagerad – som tjänar genom praktisk kärlek och stadig tro.
Små gester, verkligt hopp
Det som står kvar som mest levande från resan är inte storslagna ceremonier, utan små ögonblick: en gemensam bön, ett leende som utbyts i ett ungdomscenter, ett bord där flyktingar försiktigt berättar sina historier. Biskoparna var överens om att dessa gester har en bestående kraft. De förkroppsligar ett hopp som inte är naivt utan grundat i handling.
Besöket utplånade inte rädslan eller lidandet. Sirenerna ljöd fortfarande. Kriget tog inte paus. Ändå blev något annat påtagligt – den djupa samhörigheten i en global kyrka och den styrka som växer när människor står enade.
När biskoparna återvände hem bar de med sig ett förnyat ansvar: att fortsätta berätta dessa historier, att fortsätta stödja och att påminna den bredare kyrkan i Europa om att Ukrainas metodistförsamlingar fortfarande finns där – trogna, sårade och hoppfulla.
”Jag är djupt rörd och imponerad av hur vår kyrka i Ukraina agerar i denna krigstid”, sade Refsdal. ”Trots oerhört svåra omständigheter fortsätter kyrkan att upprätthålla en stark och trogen verksamhet. Dess bidrag till landet och dess folk under denna kris sträcker sig långt bortom vad antalet medlemmar i sig skulle antyda.”
Och biskoparnas budskap gäller åt båda hållen: Även i krig finns hoppet kvar. Och ingen står ensam.
Denna text bygger på texter författade av Michael Löffler (www.emk.de) och Sigmar Friedrich (www.emk-schweiz.ch), som används med tillstånd, översatta till engelska med hjälp av artificiell intelligens och kvalitetsgranskade av Knut Refsdal. Översatt till svenska även med artificiell intelligens.
“You Are Not Forgotten”
United Methodist Bishops Visit Ukraine Between War and Hope
Air-raid sirens cut through the everyday sounds of life. A warning app lights up on mobile phones, urging people to seek shelter. For Ukrainians, this has become part of daily routine. For three European United Methodist bishops visiting western Ukraine in late March, it was a stark reminder that war is not an abstract headline, but a lived reality.
From 26 to 30 March 2026, bishops Stefan Zürcher (Central and Southern Europe), Werner Philipp (Germany), and Knut Refsdal (Northern Europe and Ukraine) traveled to Transcarpathia and the city of Lviv. Their purpose was simple, yet profound: to stand alongside United Methodist congregations and those displaced by the war, and to make one message unmistakably clear—you are not alone, you have not been forgotten.
Presence Matters
The visit itself was a deliberate sign of solidarity. While United Methodist churches across Europe have supported Ukraine since the beginning of the war—through humanitarian aid, prayer, and hosting refugees—this journey was about presence. “If all three of us go together, it sends a strong signal,” Bishop Zürcher recalled when speaking about the decision to travel as a group.
Bishop Zürcher’s episcopal area also includes the United Methodist Church in Poland, the Czech Republic, Hungary, and Romania. “Since the beginning of the war, United Methodists in these countries have both accompanied refugees and supported the work in Ukraine through humanitarian aid deliveries.”
For Bishop Philipp and Zürcher, it was their first visit to Ukraine; for Bishop Refsdal, it was already his third. Yet for all of them, the experiences were deeply affecting. “There is a difference between reading the news every day and actually being here,” Philipp observed. On the ground, war is no longer numbers and maps—it is faces, names, and stories.
“It is always good to be in Ukraine, not least to meet all the fine people here, but the more time I spend there, the more tragic the thought becomes of this terrible and senseless war that destroys the lives and futures of so many people,” Refsdal said.
Communities Under Pressure—and Growing
In Uzhhorod, a city in Transcarpathia near the EU border, the effects of the war are visible everywhere. The population has nearly doubled due to internally displaced people seeking safety from eastern and southern regions. Rising prices and overcrowding have strained resources, but at the same time, new forms of community have emerged.
One such place is the United Methodist-run youth center known as Lighthouse. Here, young people from across Ukraine gather—many carrying trauma and uncertainty, but also resilience. The bishops saw how vital such spaces are: places where trust can grow, where young people can talk, laugh, and rediscover a sense of normality.
In Uzhhorod and the surrounding area, the church runs two shelters for internally displaced persons. A moving moment was meeting residents at one of these. “One woman said, ‘The fact that the Methodists are here and giving us this opportunity to stay is, for me, proof that God exists,’” says Stefan Zürcher. Very few of the refugees had previously had any contact with a church—certainly not with the United Methodist Church. “And here we experience that the Methodists walk alongside us. They make sure we have what we need. This active love has a very powerful impact.”
Again and again, church members and refugees emphasized how much the visit meant to them. Not because the bishops brought solutions to the war, but because they came to listen. Their presence alone carried a message of encouragement.
Lviv: Where War Has Names and Faces
In Lviv, the war feels both distant and painfully close. Cafés are open, streets are busy—but scars remain visible. A visit to the military cemetery left a lasting impression. Rows of graves bear the names of young men, many of them husbands and fathers.
For Bishop Refsdal, the sight of the cemetery in Lviv was deeply moving. “It was touching to see the graves of so many men and women—and to know that these are only those who have fallen from this region.” For Bishop Philipp, this was also a moment when the brutality of the war could truly be felt: “When it is no longer just numbers, but names and faces, the war becomes tangible.”
“Here, the war becomes personal,” Philipp said. “These are not statistics. These are people whose families are standing right there”.
The United Methodist Church, like society as a whole, operates in a constant state of emergency. Yet congregations continue to worship, organize aid, open shelters, and accompany the grieving. Together with District Superintendent Oleg Starodubets and his wife Yulia, the bishops encountered a church that is numerically small but deeply committed—serving through practical love and steady faith.
Small Gestures, Real Hope
What remains most vivid from the journey are not grand ceremonies, but small moments: a shared prayer, a smile exchanged in a youth center, a table where refugees carefully tell their stories. These gestures, the bishops agreed, carry lasting power. They embody a hope that is not naïve but grounded in action.
The visit did not erase fear or suffering. Sirens still sounded. The war did not pause. Yet something else became tangible—the deep connection of a global church and the strength that grows when people stand together.
As the bishops returned home, they carried with them a renewed responsibility: to keep telling these stories, to continue support, and to remind the wider church in Europe that Ukraine’s Methodist communities are still there—faithful, wounded, and hopeful.
“I am deeply moved and impressed by how our church in Ukraine is responding in this time of war,” Refsdal said. “Despite extraordinarily difficult circumstances, the church continues to sustain a strong and faithful ministry. Its contribution to the country and its people during this crisis reaches far beyond what its membership numbers alone would suggest.”
And the bishops message echoes both ways: Even in war, hope persists. And no one stands alone.
This text is based on texts written by Michael Löffler (www.emk.de) and Sigmar Friedrich (www.emk-schweiz.ch), used with permission, translated into English with the help of artificial intelligence, and quality-checked by Knut Refsdal.