Under andakten hade församlingen möjlighet att dela med av sina minnen från kapellet.
Margareta Åkerberg delade med sig av några diktade rader, möjligen var även de menade som en sång, av sin mamma Göta. De raderna var riktade till pastor Kaikka Växby som välkomstord till henne som ny pastor i församlingen. Pastor Mayvor Wärn-Rancken berättade bland annat om det arbete hon fick vara med om, gällande underhållet av kapellet då hon var pastor. Pastor Birgit Grönqvist delade flera erfarenheter från Svartså kapell och församlingen skrattade varmt och hjärtligt åt Emma Kauppinens dagboksminnen från den egna ungdomen. Också pastor Kaikka Växby och Mervi Palmberg delade med sig av minnen, och några hälsningar lästes upp.
När andakten var slut, meddelade jag, pastor Susanna Lönnqvist, att fastigheten inte längre tjänar som kapell. Vi önskar att den ska få ny funktion, kanske som ett hem, i framtiden. I famnen bar jag det blåa kors som funnits ovanför dörren till ingången. Korset hade nu tagits ner. Kanske vi hittar en plats för det i metodistkyrkan i Borgå, så det kan bevaras som minne för arbetet på Svartså krets.
Efter andakten dracks kyrkkaffe medan ytterligare minnen delades och Benjamin Peltonen spelade piano som bakgrundsmusik. Disk och undanplockande gjordes gemensamt med kraft av många villiga händer.
Eftersom församlingen inte längre har någon regelbunden inkomst, då hyresgästen som bott i kapellets bostad flyttat ut, kommer den insamlade kollekten väl till pass. Som kollektbössa användes en gammal bössa i trä, som tagits till Svartså då Kullo kapell avslutades. Bössan får fortsätta att bära upp kollekter i Borgå, vid speciella tillfällen. Dessutom finns det möjlighet att köpa det lösöre som finns i kapellet, för en frivillig avgift. Bland annat kommer altaret och altarrunden att föras till Lettland. Pastor Tom Riska har varit vänlig och kontaktat församlingar där.
”Hur månne Herren ser på de drygt sjuttio år, som Metodistkyrkan burit på ett ansvar för det andliga arbetet i de sydvästra delarna av den stora Borgå landskommun? Hur mycket har gått i enlighet med hans planer? Hur mycket av det tänkta har blivit ogjort? Vi ska väl aldrig få svar på de frågorna. Ett är dock visst, att all mänsklig brist och senfärdighet till trots, har genom Guds nåd ett rikt arbete för själars frälsning och vård blivit utfört. Till bil och häst, på cykel och scooter, på skidor och till fots har Herrens sändebud tagit sig fram till mötesplatserna. I strålande sommarsol, i höstregnets slaskväder, under bitande vinterköld och bland vitsippsprydda vårbackar har man gått för att föra evangeli sanning vidare. I till trängsel fyllda kapell, eller för ett fåtal åhörare i skogsbyns enkla koja har vädjan gått ut, att söka Herren till frälsning. Sådant kan inte Gud låta ske förgäves. Om också inte kärvarnas antal skall verka imponerande i bredd med resultaten i de stora stadsförsamlingarna, håller Mästaren räkning på den gärning som är gjord i trohet under landskretsens speciella villkor. En dag skall också metodistkapellet i Svartså skatta åt förgängelsen, men det andliga arbete som fått utföras i bygderna, skall äga sitt värde och evigt bestå. Herren Jesus till ära.”
Håkan Ekholm ur Svartså kapell 50 år En minnesskrift om verksamheten på Svartså krets
Vår Fader är den samma igår, idag och för evig tid.
Text: Susanna Lönnqvist
Bild: Sinikka Söderholm