Jag tyckte väldigt mycket av tanken att de själva skulle göra något. Och jag njöt av tanken att åtminstone tre dagar i veckan få något gott till kaffet under vår korta paus.
Veckan gick och först på fredag kom det ett fat med bullar. De var många och goda. Men en del blev över och det fanns ingen plast eller folie över dem. Ingen hade ansvar för dem.
Samma bullar fanns kvar på måndagen.
Då tog jag mod till mig och sökte upp klassläraren. Jag försökte tala vackert om att ungdomarna kanske behöver lite hjälp med det praktiska i början.
Det tyckte han inte. Ungdomarna skall lära sig hur det hela fungerar.
Jag tror att flickorna inte hade förstått hur mycket jobb det skulle innebära – att baka något tre dagar i veckan, och dessutom sköta om ifall något blir över.
Jag var ledsen för deras skull! Det var en så bra tanke som skulle kunnat förverkligas. Men det blev inget av den goda idén.
Jag tycker att det är så viktigt att unga – också vuxna! – skall få ta initiativ, men också få hjälp att få sakerna skötta! Visst är det jobbigt med ansvar och löften – men det går bra när det finns någon som stöttar och hjälper lite i början. Man behöver inte kunna allt i början. När man får tillfälle att förverkliga sina visioner och idéer är det en glädje att man också får det att lyckas. Läraren tillsammans med flickorna från klass 8 A. Pastorn tillsammans med ungdomsgruppen.
Vi kan inte skydda varandra från att misslyckas ibland. Men vi kan uppmuntra varandra, ge en hjälpande hand, påminna om varför vi ville göra just detta – och fortsätta igen!
Kaikka Växby
