Medierna basunerar ut ständiga rapporter om krigshot och prishöjningar på det mesta. I samma takt växer stressen och oron hos många. Mer eller mindre tydligt kan man se hur fruktan griper tag om mänskor. Och det vet vi att då brinner stubinen och plötsligt kan det smälla. Många har stor oro och det behövs inte så mycket för att känslorna ska bli för svåra att bemästra. Hur reagerar vi i dethär läget för att inte dras ner i samma hjulspår? Hur kan vi behålla friden? Kan vi möjligen t.o.m. förmedla frid?
I Rom 12:18 läser vi uppmaningen ”Håll frid med alla mänskor så långt det är möjligt och beror på er”. Vi har alltså ansvar bara för oss själva.
För en tid sedan läste jag en artikel där skribenten framförde tanken att vi som är ”världens lyckligaste folk” kunde bli lyckligare. Surprise, surprise! Artikeln handlade om grannsämja. Där framkom många goda råd för hur man kan jobba på att friden ska behållas. Bl.a. uppmanades läsaren att lära känna sina grannar för att skapa ett ”vi” istället för ”vi-de”. Den man känner kan man lättare be om hjälp av och vid behov hjälpa. Vidare föreslogs att man tillsammans håller gemensamma områden snygga o deltar i gemensamma tillställningar.
Vi kan säkert också överföra en hel del av råden på församlingsgemenskapen, tack Gud för den! ”In view of God’s mercy” som Rom 12:18 börjar på engelska kan vi där ”sätta andra högre än oss själva” vilket Fil 2:3 uppmanar oss till. Alltså att inte ta sej själv för allvarligt utan se andra. Då vi kommer ihåg allas vårt oerhörda värde blir det i konfliktsituationer lättare att tolka allt till det bästa och förlåta varandra. Om vi känner att vi misslyckats här så får vi bara be om förlåtelse, förlåta oss själva och gå vidare.
Har vi ännu något att bidra med i dagens stress och oro? I en omtyckt lovsång sjunger vi:” I’m no longer a slave to fear, I am a child of God” Övers. Jag är inte mera slav under fruktan, jag är barn till Gud. Oro, har den inte ofta sin grund i fruktan? Behöver vi som Guds barn ha oro, fruktan? Mycket förenklat: nej! 1 Joh. 4:18 undervisar oss att ”den fullkomliga kärleken driver ut fruktan”. Jag upplever att här har vi en kvarn som vi gång på gång får tillåta att gå och ett oändligt hav som vi får bada i. Något ska bort och något ska till och det sker inte på en gång. Vi får i bön lämna vår egen oro till Gud, då är vi utlovade frid, och ta emot hans kärlek och omsorg. Det kan vara en utmanande process, därför bilden av kvarnen. Men Guds kärlek som möter och fyller oss är ljuvlig och oändlig, därav bilden av havet.
Många mänskor är idag rädda och kitsliga. Vi får ta till oss goda råd hur friden kan bevaras. Det bästa är ändå att vi får lämna vår egen oro till Gud, bada i hans kärlek och tillåta att kvarnen malar bort oro. Där vi är på den vägen får vi förmedla trygghet och frid.
Solveig Somero
