Texten jag tänker på berör det vi kallar de yttersta tiderna eller sluttiden. Under de tre år Jesus undervisar lärjungarna, men också andra som valt att lyssna på honom, händer det sig att han kommer in på temat världens slut. Berättelserna är förhållandevis många. Och Jesus presenterar texter och bilder där det blir ytterst tydligt att svårigheter och stora utmaningar ligger framför.
Men det jag nu är ute efter är egentligen en detalj ur Lukas 14 och berättelsen om ändtiden och den stora måltiden. Det är Jesus själv som berättar liknelsen. Han beskriver en festmåltid och massor med människor som är bjudna. När allt är färdigt skickar mannen som initierat måltiden sin tjänare för att säga till alla dem som inbjudits: ”Kom, nu är allt färdigt”.
När folk får höra att allt är klart händer något intressant. Alla dessa som redan tidigare fått en inbjudan till festen börjar plötsligt ursäkta sig. Observera: de är inte negativa, inte alls. De förlöjligar inte inbjudan, de verkar inte tycka att den är onödig men de har tydligen allt möjligt annat på gång och hinner bara inte. En säger: ”Jag har köpt en åker... jag hoppas du ursäktar”. Han säger alltså inte (och nu ändrar jag tanken): ”Din kyrka är skräp, försvinn ur mitt liv”. Han skrattar inte åt inbjudan, han anser inte att den är löjlig. Istället beskriver han vad han har på gång och tillägger: ”...jag hoppas du ursäktar”. Den andra i berättelsen gör precis på samma sätt: beskriver hur han har köpt några nya oxar och behöver testa dem. Han tillägger: ”Jag hoppas du ursäktar”. Den tredje likaså: ”Jag har gift mig, så därför kan jag inte komma”.
Jag tycker att vi är precis mitt i den här berättelsen nu. Coronan blev för många en dörr ut ur kyrkan och aldrig mer in i den igen. Så mycket annat fick möjlighet att bli viktigt och ta all tid. Åkrar, oxar, familjemedlemmar. Jag säger inte detta för att vara elak utan för att påminna om att tron på Gud inte bevaras i en människas liv av sig själv. Man kan förlora den utan att man märker det. Läs tex om de nygrundade församlingarna i Uppenbarelseboken och vad som kan hända med överlåtelsen till Gud på en kort tid. Det är tragiskt.
Jag tror att vi livet ut behöver ett eget andligt hem och vi behöver vara sammankopplade med andra troende. Vi behöver input av undervisning, uppmuntran och liv från ovan. Annars är risken stor att vi inte klarar det. Världen och tiden framför blir nämligen inte enklare, den kommer att bli svårare. Det är en del av verkligheten idag och därför behöver vi gemenskapen i Guds hus.
Camilla Klockars
