Nu i påsk skulle jag vilja påminna om en oerhört vacker liten detalj i berättelsen om Gamla Testamentets Job och allt det svåra han plötsligt är tvungen att gå igenom. Hans familj och hans liv går fullständigt sönder, hans barn dör oväntat och efter allt det hemska som sker sätter han sig på marken och bara sörjer. Tre av hans vänner får höra om allt det fruktansvärda som hänt och de går för att visa sitt deltagande och trösta honom. Så kommer det: ”...när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt...Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor" (Job 2:12-13).
Jag tycker det är en oerhört vacker gest: Jobs vänner sitter med honom i sorgen. Och de är tysta. De försöker inte med våld trösta honom, de utmanar inte honom att tänka på något annat. De säjer inte att han ska försöka gå vidare eller att det blir bättre snart. De är med honom i smärtan, så länge som det behövs.
I tystnaden kan Gud tala. Psalmisten säger: ”Var stilla inför Herren och vänta på honom” (37:7). Tystnaden är inte ett dött vakuum. Tystnaden kan vara en förberedd plats där Gud kanske manifesterar sig.
Jag tror att allt har sin tid. Det är förvisso inte meningen att man ska bygga sig ett bo i sorgen, inte heller i tystnaden, för att förbli där. Där finns sällan någon framtid. Men sorgen och smärtan och frustrationen behöver sin tid. När vi i stillhet har tömt insidan kan vi småningom dra vidare, rikare på en erfarenhet vi kan ha nytta av senare.
Så: Vila i tystnaden. Njut av den. Låt Gud möta dig där.
Camilla Klockars
