Livet är bra, ibland är det rent ut sagt vackert och helt underbart, men det kan också vara smärtsamt. Så är det att leva – livet gör ont, när någon vi bryr oss om och älskar dör.... Men det enda sättet att skydda oss mod sorg och smärta är att inte ha relationer med andra människor och inte älska. Kärleken är värt sorgen, har jag lärt mig.
För några veckor sedan besökte jag ”Petrus och Paulus Garnisons Kyrka” i Lviv, Ukraina, där det är begravning av fallna soldater nästan varje dag. Sorgen finns överallt i kyrkan - affischer med hundratals fotografier av soldater som fallit i kriget och bilder av barn som har förlorat sina fäder. – Det gjorde ett djupt intryck på mig.
Vid ärkebiskop Desmond Tutus begravning sa biskop Michael Nutall: "Sorg är inte ett lidande, en sjukdom eller ett tecken på svaghet. Det är en känslomässig, fysisk och andlig nödvändighet. Det är priset du betalar för kärlek. Det enda botemedlet mot sorg är att sörja,"
Det enda botemedlet mot sorg är att sörja.... och det tar tid, lång tid. Vi sörjer på olika sätt, vissa gråter, andra blir tysta, eftertänksamma, vissa pratar mycket, vissa skapar små ritualer, tänder ett ljus, tittar på bilder och berättar historier. Det värsta vi kan göra är i ett missriktat försök att skydda oss själva eller varandra mot smärtan genom att inte prata med varandra. För den som sörjer finns sorgen där hela tiden – långt efter familj och vänner, har skickat blommor och hälsningar, och det har varit begravning. Livet går vidare för alla som inte är mitt i sorgen.
En kvinna som förlorat sitt barn säger: "Sorgen finns där hela tiden. Ibland är den i förgrunden. Andra gånger är den i bakgrunden. Det är inte meningsfullt, att människor inte längre vill nämna förlusten eftersom de inte vill uppröra mig. Vi är ju ledsna hela tiden. Du måste förstå, att det finns en lätthet och en lycka som är borta för alltid.”
Vid Alla Helgons dag får vi tillfälle för eftertanke, där vi hedrar minnet från de som är döda. Att smycka graven och tända ljus som brinner i höstmörkret från minneslundar och gravplatser är en tradition som engagerar allt fler. Samtidigt har många människor svårigheter med att tala om döden. Vi vill inte erkänna att vi ska dö, även om vi alla vet, att det kommer att hända – vi känner oro och osäkerhet inför döden.
Men vi har behov av att samtala med andra om döden och om sorgen. Vi behöver någon, som både tryggt kan tillgodose det faktum att sorgen är närvarande och verklig, men som å andra sidan inte låter sorgen fylla allt. En som kan peka på och lyfta fram det som inte hör till sorgen, utan som tillhör livet.
Vid varje begravning läser jag ur Första Petrusbrevet: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.
Det är hopp i sorgen.
Man säger ofta "vila i frid" när någon har dött, eller på engelska ”Rest in Peace” med förkortningen RIP. Jag har lärt mig att i England säger de ”Rest in Peace and Rise in Glory”, "Vila i fred och stig upp i härlighet" - Vi behöver inte frukta döden, även om den är slutet på livet, som vi känner till det, är den också övergången till livet som fortsätter med Gud.
Jag går förbi vår vägg med bilder varje dag, när jag är hemma. Och så minns jag de två figurerna Karl och den vita beagle Snobben från serien Snobben. Karl och Snobben sitter på en brygga och tittar ut över vattnet, och Karl, den evige pessimisten säger: ”En dag kommer vi alla att dö.” ”Ja, svarar Snobben, men alla andra dagar ska vi leva.”
Christian Alsted
