Detta är ytterst imponerande. Dessa vänner kunde, med all rätt, sitta försjunkna i självömkan, depression och nedstämdhet och slicka sina sår och vi skulle alla vara fulla av förståelse för det. Men de väljer en annan väg. De har verkligen förstått vad Nehemja sa till folket i Jerusalem efter återuppbyggnaden av Jerusalems murar: ”Var inte bedrövade, ty glädje i Herren är er starkhet” (Neh. 8:10). De har förstått att de behöver lovprisningen för att orka.
I en av Bibelns texter om tacksamhet är det bara en av tio helade före detta spetälska som kommer tillbaka med ett tack till Jesus. Och det känns nästan lite symptomatiskt. När jag ser ut över finlandssvenska församlingar är det inte så väldigt ofta jag hör ett rungande tack till Gud då vi samlas och inte så ofta jag uppfattar en atmosfär av verklig lovprisning till Honom från hjärtat. Oftast är det väldigt tyst, väldigt andäktigt och ibland också lite tung atmosfär. Oftast har vi massor av ”behov” (och jag vill inte förneka dem), vi vill hela tiden ha mer och det är som om vi, trots alla välsignelser vi får, aldrig skulle nå den punkt där lovprisningen och glädjen skulle börja rinna över. Jag tycker mig höra en sorg och en frustration i Jesu röst då han säger: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio? Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom denhär främlingen?”
Jag tror att problemet med tacksamhets- och lovprisningsbristen sällan handlar om att vi
skulle ha upplevt så lite av Guds godhet i våra liv. Problemet handlar kanske snarare om att vi
inte ser allt det som sker som något Gud gör för oss och vi räknar det sällan som ett under. Det vi får är självklarheter. Men, det att vi fortfarande lever och andas är ett under. Det att vi har
kraft att gå till jobbet varje morgon är ett under. Det att vi har en familj att älska och en familj
som älskar oss är ett under. Det att vi har en församling att dela livet med är ett under. Det att
vi har tillgång till Guds Ord varje dag är ett under. Det att vi får be om vad som helst är ett under. Listan kan göras hur lång som helst. Och det intressanta är att lovprisning mångfaldigas automatiskt då man sätter igång med det. Ju mer man tackar för, fast man börjar med det allra enklaste och det mest självklara, desto fler orsaker till tack kommer man på. Atmosfären ändras, från tungsinne till kraft, från negativitet till glädje. Tänk om vi skulle starta en riktig lovprisningsrörelse i våra länder. Är du med?
Camilla Klockars
